I ett försök att svara på denna fråga har vi vänt oss till forskningen för att söka svar. Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket har publicerat rapporter som beskriver kända utbrott och risker.
- Folkhälsomyndigheten, 2015, Sjukdomsutbrott orsakade av dricksvatten – Utbrott i Sverige år 1992-2011.
- Livsmedelsverket, Rapport 19 – 2013, Mikrobiologiska risker vid dricksvattendistribution – översikt av händelser, driftstörningar, problem och rutiner, Melle Säve-Söderbergh, Annika Malm, Rikard Dryselius och Jonas Toljander
Nedan utdrag och sammanfattning av dessa rapporter:
Folkhälsomyndighetens rapport har tittat på 78 kända vattenburna magsjukeutbrott (gastroenterit) i Sverige orsakade av dricksvatten med totalt 70 000 smittade under 19922011. (Sammanställningen misstänks dock vara en underrapportering, dvs. man tror att ytterligare fall har förekommit). Jämförelser med internationella erfarenheter görs också.
De smittämnen (agens) som kan spridas via svenska vatten inkluderar virus, bakterier och parasitära protozoer. Det är framförallt mag- och tarminfektioner som orsakas av förorenat dricksvatten. Symtombilden och inkubationstiden beror på vilket smittämne som kommit in i dricksvattensystemet. Om dricksvattnet är påverkat av avloppsvatten kan det leda till att en mängd olika smittämnen sprids. Den vanligaste orsaken till utbrott var Norovirus. Det kan bero på att det troligen är den vanligaste mag-tarminfektionen i samhället och att viruset därför ofta förekommer i avloppsvatten, och avloppsvattnet kan ha förorenat dricksvattnet. Flest antal konstaterade insjuknade orsakades dock av parasiten Cryptosporidium under de stora utbrotten i Östersund 2010 (27 000 insjuknade) och Skellefteå 2011 (20 000 insjuknade). I Skellefteå bedömer man att utbrottet startade cirka tre månader innan det blev känt. Andra smittämnen som har konstaterats är Campylobacter, patogena E. coli, Giardia och Shigella. Orsakande agens är ofta okänt, i 54 procent av de svenska utbrotten under 1992– 2011 kunde smittämnet inte fastställas.
I ett försök att kartlägga orsakssamband vid 61 dricksvattenburna utbrott som lett till magsjuka i Europa under perioden 1990–2004 framkom att problem vid distributionen var bidragande och oftast huvudorsak till 19 (31 %) av de 61 utbrotten. Detta liknar de siffror som finns för Sverige där statistik för åren 1995–2009 visar att 38 procent av utbrotten berott på att fekalt förorenat vatten kommit in i distributionssystemet och att det orsakat 19 procent av det sammanlagda antalet fall som insjuknat av dricksvatten under denna period.
Av de utbrott (52 stycken) som kom till Livsmedelsverkets kännedom under åren 1995–2010 berodde 32 (62 %) på att förorenat råvatten passerat vattenverket. I 22 av utbrotten saknade vattenverket någon form av mikrobiologisk säkerhetsbarriär och i 7 utbrott fanns endast en barriär. De rapporterade utbrotten rör både allmänna (kommunala) och övriga dricksvattenanläggningar. Huvuddelen av utbrotten beror på att sjukdomsframkallande mikroorganismer, av fekalt ursprung från människor eller djur, finns i råvattnet och har passerat genom beredningen i vattenverket till dricksvattnet.
Mellan 1998 och 2002 förekom fler än en mikrobiologisk störning per vecka i Sverige som ledde till att konsumenterna rekommenderades att koka sitt dricksvatten. Det innebär att var 10:e till 20:e konsument i genomsnitt kokade sitt dricksvatten en dag per år.
Sammanfattningsvis orsakas dricksvattenburna sjukdomsutbrott (enligt Folkhälsomyndighetens rapport) antingen av att råvattenkvaliteten är så pass dålig att reningen i vattenverket inte räcker till, alternativt att något i reningen inte fungerar och detta inte upptäcks, eller att något inträffar på ledningsnätet som försämrar kvaliteten på det utgående dricksvattnet innan det når konsumenterna. I denna studie var förorening av råvattnet den vanligaste orsaken som angavs (55 % av utbrotten). Att något gick fel vid beredningen var ovanligt.
Avslutningsvis påpekar Folkhälsomyndighetens rapport att även om dricksvattenburna utbrott är relativt ovanliga (i snitt 4 per år i det tillgängliga materialet, vilket förmodligen är en underrapportering) belyser förekomsten av några per år behovet av medvetenhet, tillräckliga barriärer, att distributionssystemet underhålls och att det finns så kallade tidiga varningssystem för att upptäcka utbrott. Enligt enkätstudier har reningen förbättrats i vattenverken de senaste åren genom att fler barriärer införts. Det har uppmärksammats att ledningsnätet behöver förnyas på många ställen i Sverige för att undvika trasiga ledningar med risk för inläckage och förorening av dricksvattnet. En viktig del är att lokalisera var åtgärder behöver sättas in. Det är också viktigt att underhåll görs på lämpligt sätt eftersom det finns studier som indikerar att dricksvattnet påverkas och människor i området insjuknar vid exempelvis lagning av läckor.
Livsmedelsverkets rapport konstaterar att nästan nästan 40 procent av alla kända dricksvattenrelaterade sjukdomsutbrott kan härledas till händelser i distributionsanläggningen (dricksvattenledningsnätet). Den vanligaste händelsen var ledningsbrott, vilket inträffar minst en gång i månaden i över hälften av kommunerna. Tryckfall inträffar minst en gång per år i över hälften av kommunerna. Övriga störningar, som händelser på reservoarer, korskopplingar och översvämmade anordningar inträffar mer sällan än årligen i de flesta kommunerna. De flesta kommuner har över 80 procent av dricksvattenledningsnätet i samma rörgrav som avloppsledningar. En tredjedel saknar backventiler i servisledningar i över 80 procent av distributionsanläggningen. Dålig vattenomsättning, dåligt tryck och/eller ledningar som ligger under grundvattennivån förekommer endast i mindre omfattning eller inte alls. Den risk som flest kommuner bedömer som störst är samtidigt ledningsbrott på dricksvatten- och avloppsledningar. Arbetsomständigheterna vid ledningsarbeten kan göra att kontamination av delar av ledningsnätet är svår att undvika, trots förebyggande åtgärder. Då är det viktigt med utbildad och erfaren personal som kan bedöma om ytterligare åtgärder, som spolning, desinfektion eller kokningsrekommendationer behövs. Utbildad och erfaren personal anses vara centralt för att undvika risker med andra händelser, exempelvis korskopplingar.
Sverige har cirka 70 700 km ledningar som distribuerar dricksvatten från produktionen ut till konsumenterna. Utöver ledningarna finns det ett stort antal anordningar (exempelvis reservoarer, tryckstegringsstationer, brandposter, osv.) som möjliggör distribution av dricksvattnet till anslutna abonnenter och aktörer. Både vid dessa anordningar och på själva rörnätet kan det ibland ske oförutsedda händelser som medför att föroreningar kontaminerar dricksvattnet. Detta innebär i värsta fall att sjukdomsframkallande mikroorganismer når dricksvattnet, vilket kan leda till sjukdomsfall (magsjuka) hos dricksvattenkonsumenter. Både i Sverige och internationellt har orsaken till en stor andel av rapporterade dricksvattenrelaterade sjukdomsutbrott härletts till kontamination i samband med distributionen. Utöver kända dricksvattenrelaterade sjukdomsutbrott förekommer det troligen även fall av dricksvattenrelaterad endemisk (sporadisk) smitta. Endemisk smitta omfattar alla de fall där enstaka personer insjuknat eller där ett utbrott inte uppdagas av någon orsak.
Dricksvattnet kan kontamineras under distributionen vid tillfällen då föroreningar tränger in på ledningsnätet, vid nyinstallationer/ledningsarbeten, korskopplingar, i samband med felaktiga installationer, avsaknad av återströmningsskydd eller vid händelser på reservoarer. Föroreningar som tränger in på ledningsnätet beror på brister i distributionsanläggningens barriärverkan, samtidigt som förmågan att tillhandahålla mottagare med dricksvatten begränsas, dvs. att inte ett tillräckligt högt vattentryck kan upprätthållas. Vattentrycket upprätthålls generellt med hjälp av pumpar och/eller reservoarer på ledningsnätet. I de fall trycket inte kan bibehållas leder det till antingen ett tryckfall (trycklöst över längre tid) eller tryckslag (lågt eller negativt tryck under en eller flera kortare intervaller). Tryckfall kan ske exempelvis vid en större vattenläcka, vid stora vattenuttag eller på grund av ett pumpstopp. Tryckslag kan uppkomma exempelvis vid stora momentanuttag eller i samband med start eller stopp av pumpar. Förmågan för distributionsanläggningen att fungera som en barriär kan försämras över tid i och med att ledningsnätet åldras, slits eller på grund av olika händelser som orsakar ledningsbrott. Sådana händelser kan vara undermineringar, sättningar, avgrävningar och tjälskador.
Förutom att distributionsanläggningens barriärverkan kan försämras, finns det omständigheter där barriärverkan saknas permanent, antingen avsiktligt eller oavsiktligt. Det kan handla om att ledningsnätet är ihopkopplat med okänt vatten (ex. korskopplingar) eller att delar av ledningsnätet tillfälligt saknas (ex. ledningsarbeten eller vandalism). Vid ett tryckfall kan detta leda till att okänt vatten eller andra föroreningar sugs in på distributionsanläggningen. Korskopplingar har olika stora konsekvenser beroende på det obehandlade vattnets beskaffenhet och även var i distributionssystemet korskopplingen är gjord. Till de mest ogynnsamma händelserna hör korskoppling mot en spillvattenledning, som var fallet i Nokia i Finland. Vid arbeten på ledningsnätet saknas även barriärverkan när ledningsnät och material periodvis är oskyddade mot omgivande vatten, jord och luft.
Dricksvattenreservoarer finns i många utformningar och placeringar beroende på distributionsområdets förhållanden och detta innebär även att risken för kontaminering av reservoarerna varierar. Exempelvis medför en reservoar på eller under marknivå andra risker än ett högt beläget vattentorn. Källan till kontaminering av en reservoar kan vara fåglar och skadedjur, där föroreningarna har kommit in genom otätheter i konstruktionen eller via luftintaget. I reservoarer finns även en tendens till sedimentering och tillväxt av biofilm. En av orsakerna till detta är att omsättningen och hastigheten av dricksvattnet är lägre i reservoarerna än i ledningsnätet. Reservoarer behöver därför regelbundet rengöras, vilket även det kan leda till kontaminering.
Om anordningar översvämmas på ledningsnätet finns en överhängande risk att dricksvattnet kan kontamineras, exempelvis om luftningsventiler översvämmas och det samtidigt sker ett tryckfall på ledningsnätet. I en amerikansk studie, visade att andelen översvämmade luftningsanordningar (under hela året eller perioder) varierade mellan 0-80 procent i tolv studerade områdena. En kanadensisk studie visade att vatten som är stagnerat i luftningsanordningar hade högre halter av organismer som indikerar fekal kontaminering än de halter som påträffades i rörgravar i samband med ledningsarbeten.
Vår tolkning av rapporterna ovan är att det finns ett stort behov av ett online sensorsystem som övervakar distributionsnätet. De s.k. tidiga varningssystem som används idag bygger främst på statistik från 1177 Sjukvårdsrådgivningen. Här använder man alltså befolkningen som ett sensorsystem med deras inkubationstid som responstid. En betydligt snabbare metod, som dessutom kan hindra att många människor insjuknar, vore ett sensornätverk på distributionsnätet som reagerar på en indikator för smittämnen i dricksvattnet. Vår slutsats är att avloppsvatten är en bra sådan indikator.
I ett samarbete med forskningscentrumet DRICKS vid Chalmer Univeritet fram 3 scenarier baserade på verkliga förhållanden:
1. ”Normalfall” (Minsta inläckage) – Inträngning i ledningsnät vid lågt tryck/tryckfall: 0,05 % (spillvatten i ledningen) ger 5-50 CFU/100ml E.coli
2. ”Everöd-fallet” – inträngning av spillvatten förorenat dagvatten i reservoar: 0.7 % (spillvatten i ledningen) ger 700 CFU/100ml E.coli
3. ”Nokia-fallet” (värsta fallet) med inpumpat avloppsvatten i dricksvattennätet: 10 % (renat spillvatten) ger 5000 CFU/100ml E.coli
Det har visat sig att vår sensor kan detektera alla dessa halter av avloppsvatten/spillvatten.
Senaste kommentarer